.Tack.
så.. då har vi kommit till mitt tacktal..
för det första måste jag tacka en viss person som satte in denna tanken från allra första början.. tack viktor. jag minns såväl den dagen då du pratat med peter och sa att ni skulle resa nästa höst, alltså denna. det var över ett år sen, i början av oktober skulle jag tro. och när du sagt det så tänkte jag att jag minsann också ska resa. visste inte var eller med vem, men jag skulle också.
sen måste jag ju än en gång tacka anna, för när jag sa att jag också ville resa men jag inte hade någon som ville resa med mig, då sa du helt enkelt: men kom och hälsa på mig i sydney! och där satte tanken igång. resa ensam? gud nej! åh jo.
jag vill också tacka mina föräldrar, för att ni stöttat mig så oerhört mycket. jag kommer ihåg när jag nämnde det och båda var lite skeptiska, men pappa började gilla idén mer och mer och så även mamma. tack för att ni har hjälpt mig på alla möjliga sätt och för att ni trodde på att jag kunde.
tack min söta kära syster som funnits där när jag behövt någon att prata med, tack för alla nattsms och uppdateringsmail och tack för det långa, otroligt dyra, men så välbehövda telefonsamtalet.
tack familjen grencel, för att jag fick bo hos er under den tid jag ville. tack för all hjälp med östkustenresan och tack för alla utflykter ni tog med mig på!
och så.. tack till alla jag träffat, alla ni som gjorde mina dagar till de bästa i mitt liv, tack alla ni jag träffade på alla möjliga ställen och tack för att vi hade så underbart kul tillsammans, tack för att ni var lika galna, för att vi gjorde det vi ville,för att ni fanns där, för let's face it. ensam är stark, men utan alla tillfälliga sällskap vore den här resan bra mycket tråkigare. ni gjorde den till den bästa resan nånsin.
och till sist, tack till mig själv. för att jag vågade, för att jag lyckades spara ihop pengar, okej med lite bidrag mot slutet då..still utan mig själv hade det ju aldrig gått. tack för att jag trodde på mig själv, för att jag ville så mycket och lyckades med allt jag ville åstadkomma. tack för att jag vågade testa på allt jag ville, för att jag aldrig stod tillbaka, för att jag bara körde och för att jag faktiskt verkligen försökte få ut mesta möjliga. och för att jag aldrig tvivlade på mig själv.
för jag minns såväl för ett år sen då tanken kom, sen blev den verklig då jag inte kom in på beckmans, sen köpte jag helt plötsligt biljetter, utan att ens veta nånting alls om australien. så jag skulle vara kvar till 19?OMG tänk om jag inte alls kommer ha kul, tänk om alla pengar tar slut, tänk om jag känner mig ensam, inte träffar någon, om jag inte alls njuter? två och en halv månad är lång tid, vad ska jag göra?!gud gud gud vad dumt och köpa biljetten så långt fram!!
men jag märkte ju, så fort jag kom fram.. att jag aldrig kommer hinna med allt jag vill, jag kommer inte längta hem för det finns för mycket underbart att uppleva. I was right. visst saknar man alla där hemma, men jag hade liksom lätt, väldigt lätt, kunnat stanna, utan att blinka. men nu är jag tillbaka i verkligheten. just nu sitter jag i peking och väntar på att klockan ska bli två..
iaf. så än en gång, tack alla som gjorde det här.. till nåt alldeles, alldeles underbart!!
/P.
(skrevs på flygplatsen, har bara inte orkat föra över det från notebooken..)
