.och så det här med feminism.
jag är ganska insatt i feminismdebatten. dels för att det är intressant, men också för att det är en viktig diskussion.
/P.
jag kanske inte håller med om allt, eller med de extrema. men en av mina favoritbloggar, ladydahmer, är väldigt klok i sin uppfostran gentemot sina barn och hur hon ser på det. hon vill sina barns bästa, och den dag jag får barn kommer jag självklart också vilja det. jag kommer vilja att oavsett om det blir flickor eller pojkar så ska de växa upp till att bli starka, självsäkra och positiva individer.
som samhället ser ut nu så måste man kämpa mer med feminismen. för mannen är norm. och jag har inget emot att man säger just 'man' när könet är okänt. men varför ska det vara så? då kan jag faktiskt hålla med om att ordet 'hen' är ett ord som borde användas mer. varför skriva han eller hon, varför inte använda just hen. så mycket lättare, och mer jämställt än man. för varför ska det vara 'rätt' att vara man? för verkligheten ser ut som så att män är på ett visst sätt och kvinnor på ett annat, och javisst, vissa drag är genetiska. men långt ifrån alla och långtifrån alltid, för det finns undantag. men vad händer när män är mer 'kvinnliga'? oftast blir också den mannen kallad t.ex. fjolla.. för en man kan ju inte bete sig sådär! men vad händer när en kvinna beter sig 'manligt'. okej, visst, ibland blir den kvinnan kallad butch t.ex. men.. det händer ändå oftare att en tjej som är 'pojkflicka' bara ses som 'cool'. för det är coolt att gilla bilar, vara stark coh inte gråta, särskilt som tjej. det är töntigt att pyssla, bära rosa och leka med dockor, särskilt som kille. och det här med dockor, varför heter tjejers människofigurer dockor och killars för 'actionhjältar, actionfigurer'? va? sen när blev docka feminint? det finns ju killbebisdockor!!! men inte skulle nån skriva 'actiondocka' på en spindelmannen-förpackning.. eller? nej precis.
jag hade ändå tur, jag föll in i mallen för vad som anses som tjej och tjejig. jag har haft mina perioder där jag verkligen ägnat mig åt 'kill-intressen'. men jag har aldrig haft nåt emot att jag anses vara på ett visst sätt. okej, mamma hatade min punkrockskate-period.. men det har aldrig fått mig att må dåligt för att jag är tjej och inte beter mig som en för jag började samtidigt intressera mig för smink och stringtrosor. och när jag var yngre reflekterade jag inte över vad som ansågs hur. jag älskade bilar och dockor, gärna krocka dockorna när de sitter i sina bilar. jag pärlade gärna halsband, och byggde sjutusen kojor i skogen. jag lekte med stall och barbiehus och byggde hinderbanor med spik och hammare. och nu när jag är äldre så älskar jag att vara just tjejig, men jag älskar mina kontraster till den feminina paulina också, jag hatar iofs att fixa mig.. blä för att sminka,raka,platta håret.. men jag gör det för att jag vill. jag känner aldrig nåt tvång och orkar jag inte så känner jag ingen ångest för det heller. det där kanske ändå har sin grund i att mina föräldrar gav mig en självkänsla och ett självförtroende. trots att jag gillar att få komplimanger är det inte de som gör att jag känner mig bra. jag tror på mig och litar på mig och vad jag tycker. jag har aldrig gjort nåt jag inte velat för att passa in. det var inget grupptryck som tyngde när jag skulle röka eller dricka och allt det där. så det är väl därför jag alrdig mått dåligt, även när jag fallit utanför ramen som tjej. för jag har ju gått åt höger och vänster och nu har jag hittat mig själv. samtidigt som jag älskar mina 15 cm stiletter så älskar jag att kasta mig utför en svart backe på brädan. och jag älskar puderrosa spetsklänningar och mina slitna jinsshorts med en svart tischa. jag kan lyssna på katy perry och på hårdrock och njuta lika mycket. jag kan smutta vin med mina tjejkompisar och go mad och göra fula grimaser i kameran. jag läser gärna en chick flick, lika gärna som att jag kastar mig utför en flod eller ut i luften. jag har hittat mig själv och jag har aldrig varit osäker på om det jag gör är jag. jag kan svära rått om jag känner för det, men jag vill inte.
men tänk på den killen eller tjejen som faller utanför och blir hånad och inte kan stå för det? okej i allmänhet är vi tjejer på ett sätt och killar på ett annat. men det finns miljoner triljoner undantag. som inte är fel. och det är det jag kommer försöka lära mina barn, att även om dina flickkompisar är söta och tysta och vill leka ponny så betyder det inte att flickan i svart som vill leka med bilar gör fel och vill du göra vad 1 eller 2 vill så go for it. jag kommer klä henne i rosa tyll men jag kommer aldrig säga 'se upp så du inte slår dig och smutsar ner klänningen'. jag kommer uppmuntra till spring och lek och grus. och i klädaffärer kommer mina ungar själva få välja, visst jag väljer det JAG tycker är fint, men kommer min son med en prinsessklänning så sure, och märker han sen att den inte är praktisk att springa i, ja då lämnar vi den hemma nästa gång. men om nån annan dum unge säger att 'du inte kan klä dig som flicka' kommer jag att uppmuntra honom till att säga ifrån, för han får bära vad han vill, det ska ingen annan bestämma.
det är ju just det hen handlar om, att 'man' inte är norm. att flickor får vara söta och busiga, de får pussas och skrika. och pojkar får bråka och prata, de får härja och pyssla stilla. jag kommer försöka uppfostra de till att bli egna individer, med egna valda intressen med ett självförtroende och självkänsla av stål i grunden.
jag tror säkert att mina föräldrar ville mig och min syster väl, we turned out well, vi är säkra på oss själva, positiva, med drömmar. alla har ju haft sina melt downs, ingen tonåring klarar sig utan ju.. men en sak minns jag när jag ville börja seriöst med fotboll, min mamma sa att man fick stora vader (vilket mina gener gav mig ändå) och kunde få en boll i huvudet, vilket skulle göra ont, så jag fortsatte inte efter sommaren.. hade jag vart mamma hade jag itne sagt så, hade jag kunnat säga nåt till mig själv som 11-åring så vore det 'övertala henne att det visst inte är farligt eller otjejigt'. å andra sidan sa mamma till syrran som ville börja rida att hon skulle bli hjulbent...så jag säger såhär, jag är tacksam för min uppfostran, jag tror på mig själv, jag har fötterna på jorden med drömmar bland stjärnorna, jag är positiv och kan samtidigt se det allvarliga. så jag kommer ju bara försöka göra mina barn ännu bättre. och de kommer få testa alla sporter, och jag kommer aldrig hindra de från något;)
det är ju just det hen handlar om, att 'man' inte är norm. att flickor får vara söta och busiga, de får pussas och skrika. och pojkar får bråka och prata, de får härja och pyssla stilla. jag kommer försöka uppfostra de till att bli egna individer, med egna valda intressen med ett självförtroende och självkänsla av stål i grunden.
jag tror säkert att mina föräldrar ville mig och min syster väl, we turned out well, vi är säkra på oss själva, positiva, med drömmar. alla har ju haft sina melt downs, ingen tonåring klarar sig utan ju.. men en sak minns jag när jag ville börja seriöst med fotboll, min mamma sa att man fick stora vader (vilket mina gener gav mig ändå) och kunde få en boll i huvudet, vilket skulle göra ont, så jag fortsatte inte efter sommaren.. hade jag vart mamma hade jag itne sagt så, hade jag kunnat säga nåt till mig själv som 11-åring så vore det 'övertala henne att det visst inte är farligt eller otjejigt'. å andra sidan sa mamma till syrran som ville börja rida att hon skulle bli hjulbent...så jag säger såhär, jag är tacksam för min uppfostran, jag tror på mig själv, jag har fötterna på jorden med drömmar bland stjärnorna, jag är positiv och kan samtidigt se det allvarliga. så jag kommer ju bara försöka göra mina barn ännu bättre. och de kommer få testa alla sporter, och jag kommer aldrig hindra de från något;)
more to come, men kände att det räckte för ikv...
/P.
Kommentarer
Trackback